Händerna i luften, nu spränger vi taket, för vem bryr sig?

Steg upp vid åtta imorse.
Drog på mig min fina, gråa stickade kofta.
Stoppade ner ett objektiv i en väska och tog kameran i handen.
Stoppade ner fötterna i mina varma kängor och öppnade ytterdörren.
Sedan tog jag sparken, och susade ner till fälten vid ån.
 
Fälten som är fulla med högt gräs.
Fälten som spindlarna har spunnit tusentals glänsande trådar över,
hit och dit och kors och tvärs.
Fälten där morgondimman fortfarande ligger som en vit slöja och vakar.
Och så soluppgången.
Och tystnaden.
 
Och jag fyller lungorna med den kalla, krispiga luften. 
Stannar och tar ett kliv rakt ut i gräset.
Lyfter min kamera och trycker på knappen.
 
Snap säger det, och så är jag nöjd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0